Frida Windelhed

En livslång kärlek till skräck

Frida Windelhed är författare, redaktör och musiker, ursprungligen från Stockholm och idag bosatt i Göteborg. Hon skriver kroppslig och psykologisk skräck och erotik, ofta med queera och feministiska teman. Hon skriver även artiklar för Tidningen Skriva, uppträder med erotisk poesi och spelar bas i det alternativa rockbandet Novembervägen.

Windelheds kortromaner Rött universum och Järnvärld gavs ut 2020 och 2021 som delar av Swedish Zombies Den nya skräcken, och blandar bodyhorror, erotik, queera relationsdraman och samtidskritik. 2025 gav förlaget ut novellsamlingen Ropa inte ut i mörkret, som i tretton moderna skräckberättelser utforskar det skrämmande i vardagen och ämnen som utanförskap och klasskamp, kvinnoskap, queerhet och våld.

Windelheds erotiska noveller finns bland annat att läsa och lyssna på i Blanche Stories ljudboksapp – eller varför inte under en erotisk liveläsning på gayklubb? Hon har även skrivit manuset till Elden Pixels datorspel A Void Hope, samt medverkat i flertalet podcasts och novellantologier inom genrerna skräck, fantasy, erotik och science fiction. Hon deltar inte minst i Swedish Zombies antologiserie 13 svarta sagor, om inte som författare så som redaktör.

Skräcken har alltid varit en kär del av Fridas liv. Fascinationen för spökhistorier blev en besatthet av skräckfilm och snart gotisk litteratur: Anne Rices vampyrromaner satte tidigt tonen för en livslång kärlek till välskriven skräck. Idag läser och inspireras Frida främst av latinamerikansk skräcklitteratur, med favoriter som Mariana Enriquez och Augustina Bazterrica. Ytterligare inspiration hämtas från queerikoniska skräckförfattare som Carmen Maria Machado, Gretchen Felker-Martin och Julia Armfield, samt mörk, alternativ musik som IAMX och Nine Inch Nails.

Idag går hon masterprogram i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, med målet att forska vidare om skräckgenrens inre verkningar: vad är det med det skrämmande och groteska som attraherar? Varifrån kommer skräckens besatthet av kvinnliga offer? Varför älskar queerpersoner splatter, och hur sjuka grejer får man egentligen skriva om?