Allt som har det minsta obehag i sig är tacksamt stoff för skräck. Det kan vara det vardagliga: som ensamma tvättstugor. Det kan vara det stora, som att överlämna sin födande kropp i förtroende till vården och inte bli hörd när någon går över gränsen. Jag vill i mitt skrivande hitta det som är till synes vardagligt, något som bara passerar, och stanna kvar där, gå rätt in i djupet och peta i sår tills det blir obekvämt.
I Skavanker blir det jävligt obekvämt när relationen som väl egentligen är bra faktiskt inte är det. När renlighet blir en besatthet på bekostnad av frihet. När en lägenhet blir ett undantagstillstånd i hemmajobbandets tidevarv. När tvätthögen har en egen puls.
I Satmara blir det för jävla obekvämt när barnmorskan Asta slickar på en moderkaka. Men det är bara början. Sedan ska det båda skändas och straffa sig att spjärna mot systemet.
Jag skriver om vrånga kvinnor. De obekväma som bänder och sliter i normer och det man inte pratar om. Där det bränns. Där vill jag vara med mina ord. Som att stanna kvar med handen lite för nära och lite för länge nära elden.
Det är roligt att skriva på ett sätt som är så pass fritt som skräcken ändå kan vara, det är en frihet att frossa i fula känslor och kroppsvätskor. Det är ett effektivt sätt att synliggöra verklighetens fasor. Sånt som skrämmer på riktigt oavsett om en tror på spöken eller inte.
Jag vill skriva om det man inte brukar berätta. För jag har märkt att den sortens text ger de bästa samtalen. Genom att gå över gränsen i texten kan verklighetens berättelser också få komma fram. Det som är nog så läskigt men inte lika blodigt.
I nästa bok ska jag gräva djupare i historien. Jag ser mitt författarskap som ett sätt att berätta det oberättade. Att sätta ord på historia och samtid. Där vill jag befolka mina berättelser med kvinnor som fått nog. Och där i nästa berättelse kommer det verkligen vara karaktärer som tänker tankar man inte får tänka om sig själv och andra. Det som jag tror är värt att verkligen berätta.