För några år sedan hade jag aldrig hört talas om Bärarn. Jag, som påstår mig vara en stolt västerbottning, hade inte koll på en så betydande del av västerbottnisk folktro. Det är nästan så att man skäms. Det var min tjej som berättade för mig om de kvinnor som förband sig till djävulen och på så sätt fick tillgång till Bärarn – det ondskefulla garnnystanet som stal grannarnas mjölk och rikedomar.
Medan hon berättade fick jag en bild i huvudet. Glöm garnnystanet. Tänk om en kvinna i stället skulle föda en stor puppa gjord av garn, och tänk om en förkrympt varelse med läderartad hud skulle kräla ut ur denna garnpuppa. Vore inte det coolt? Det tyckte jag, och så föddes min idé om en fritolkning av Bärarn.
Jag fick läsa på också, så klart. De ritualer och besvärjelser som beskrivs i Bärarn är hämtade direkt från folktron. Runt detta växte också berättelsen om huvudpersonen Veira fram. Berättelsen om skuld, mörka begär, arvsynd och hämnd. Jag är glad att det var Bärarn som blev min debut och jag hoppas att det västerbottniska vemodet skiner igenom.
När jag senare skrev kortromanen Ovum blev det någonting helt annat. Samtida body horror om sorg, desperation och en vägran att släppa taget. Även här började det med en bild. Tänk om en kvinna inte skulle kunna äta någonting annat än råa ägg, och tänk om hon också skulle börja ruva egna ägg – i halsen. Vore inte det coolt? Och så vidare.
Det jag först trodde skulle bli äckligt och ganska kul, visade sig bli en rätt sorglig berättelse om en person som går sönder både psykiskt och fysiskt.
Jag skriver att Ovum blev någonting helt annat än Bärarn, men det stämmer inte riktigt. Mina böcker är olika på många sätt, men de har också många gemensamma nämnare. Båda två handlar om kvinnor som fått nog. Om destruktiva familjerelationer, om queerhet och ett inre våld som legat latent.
Jag älskar att skriva skräck. Det gör jag verkligen. Ingen annan genre är så tillåtande. Så provokativ och oförutsägbar. Jag ser fram emot att fortsätta skriva mina obehagliga berättelser och jag hoppas att ni vill läsa dem.